Jag känner igen min idioti i andras

När jag läser ett nytt sms i min inkorg knyter det sig i magen på mig... Det är ifrån en av de finaste vännerna. Hon skriver att du, du jag tror det pirrar lite i magen igen& det är härligt. Nej, nej, nej tänker jag. Och vad fan är jag för vän att missunna henne det tänker ni kanske? Det gör jag inte, snarare är det precis tvärt om. Jag vill det så himla mycket, att hon ska få må bra, att hon ska bli lycklig. Men jag tvivlar på att han kan göra alla saker rätt, som han har gjort så fel. Inte en, utan två ggr. Jag vill inte se honom krossa henne igen, göra henne till ett vrak. Och mitt i allt ser jag ironin. Som hon har det nu, som hon gör nu. Som hon låter honom komma till henne igen, det där var jag för snart ett år sedan. För jag trodde att fick han en chans till så kanske han skulle tycka om mig som jag tyckte om honom, om jag bara gav lite till. Men sanningen är att jag gav, jag gav alldeles för mycket. Jag slösade bort alldeles för mycket tid på honom, kärleken gör en till idiot. Ibland lycklig idiot, ibland glad idiot men alldeles för ofta blind idiot.